Varför är Emma en sådan skicklig författare? Jo, för att hon skriver så att man kan känna igen sig, alltså ärligt talat huvudkaraktären Sanna, skulle lika gärna kunna vara jag. Okej kanske inte precis, men om du som 13 uppåt läser denna bok så kommer du hitta något som du känner igen dig i. Kanske en klassfest som går fel, kanske har du gått hem eller gått till skolbiblioteket på lunchen för att slippa äta lunch ensam eller så har du låtit bli att säga nej även fast du faktiskt inte vill göra något.

Sedan så har vi det jag älskar. Jag verkligen älskar att Emma Granholms böcker inte slutar så himla sagoslut-igt. Till skillnad från Meg Cabot så slutar inte böckerna all "and they lived happily ever after..." (No offence till Meg Cabot, jag älskar hennes verk, men det kan faktiskt bli lite "himla med ögon moments" när precis allt ordnar sig och huvudkaraktären får sin kärlek o.s.v o.s.v). Både Liv & Lovia och Ett nytt på liv på köpet har liksom realistiska slut. De är inte helt Happy ending-a men de är inte heller värsta deppmode-iga. Jag kan erkänna att dessa slut kanske man glömmer bort lättare än en bok som slutar sorgligt/lyckligt men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att när man stänger igen boken så tänker man "Shit vad bra, jag kommer verkligen sakna att läsa den" och det är precis så jag känner. Vill spola tillbaka till den tiden då jag hade flera sidor kvar. För som akademibokhandeln säger: Att läsa är att resa.

Alltså ärligt talat måste jag säga att jag inte är ett så stort fan av boken. Den hade definitivt en "le-faktor" och det var absolut inget fel på hur den var skriven men jag gillade den inte så mycket. Kanske var det just det faktum att jag uppfattade huvudkaraktären Nina som väldigt svag. Något jag "fetdissar" är när folk tappar sin moral helt och hållet. Nina var en lydig tjej som undvek att gå på fester och dricka o.s.v enbart på grund av sina föräldrar. Men så fort hennes föräldrar åker iväg så dricker hon och festar utan att blinka. I don't blame her for wanting to be a 'normal' teenager men.. ja hur ska jag förklara det? Jag själv har avstått från att dricka. Mina föräldrar är de som har lärt mig det trots att de väldigt sällan ens nämner alkohol. Men om de plötsligt skulle säga att det var helt okej om jag drack mig stupfull som många andra i min ålder gör så betyder inte det att jag skulle göra det. Fattar ni? Mina val som jag gör här i livet hänger inte bara på en enda tunn liten tråd som mina föräldrar "håller upp". Det har uppstått flera situationer då jag fått chansen att dricka utan att de skulle få reda på det men jag vet att den enda jag  skulle lura skulle va mig själv.

Jag vet inte riktigt varför det är ett sådant känsligt ämne för mig men jag är trött på folk som liksom... ger upp det de en gång trott så starkt på utan att tänka efter. Jag känner alldeles för många personer som påstått att t.ex rökning är snuskigt, onödigt o.s.v och sedan två månader ser man de med en cigarett i handen. Vad hände?

Men okej tillbaks till boken. En annan sak som var lite smått jobbig med boken var språket. Okej, jag fattar att det är meningen att man ska kunna leva sig in i den pakistanska kulturen o.s.v men hur tusan ska jag veta vad en gharara, dupatta eller sherwani är? Översättning tack!