Varför är Emma en sådan skicklig författare? Jo, för att hon skriver så att man kan känna igen sig, alltså ärligt talat huvudkaraktären Sanna, skulle lika gärna kunna vara jag. Okej kanske inte precis, men om du som 13 uppåt läser denna bok så kommer du hitta något som du känner igen dig i. Kanske en klassfest som går fel, kanske har du gått hem eller gått till skolbiblioteket på lunchen för att slippa äta lunch ensam eller så har du låtit bli att säga nej även fast du faktiskt inte vill göra något.

Sedan så har vi det jag älskar. Jag verkligen älskar att Emma Granholms böcker inte slutar så himla sagoslut-igt. Till skillnad från Meg Cabot så slutar inte böckerna all "and they lived happily ever after..." (No offence till Meg Cabot, jag älskar hennes verk, men det kan faktiskt bli lite "himla med ögon moments" när precis allt ordnar sig och huvudkaraktären får sin kärlek o.s.v o.s.v). Både Liv & Lovia och Ett nytt på liv på köpet har liksom realistiska slut. De är inte helt Happy ending-a men de är inte heller värsta deppmode-iga. Jag kan erkänna att dessa slut kanske man glömmer bort lättare än en bok som slutar sorgligt/lyckligt men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att när man stänger igen boken så tänker man "Shit vad bra, jag kommer verkligen sakna att läsa den" och det är precis så jag känner. Vill spola tillbaka till den tiden då jag hade flera sidor kvar. För som akademibokhandeln säger: Att läsa är att resa.