Alltså vad ska man säga? Vilka adjektiv kan man beskriva denna bok med? Förutom fantastisk, underbar, fierce, WOW o.s.v.

Jag älskar denna bok. Förstå gången jag läste den var när jag var runt 13 (ca 2 år sen) och redan då fulkomligt älskade jag den! Förstår mig inte på folk som säger att denna bok inte är något speciellt. Jag känner bara att jag måste försvara denna bok. Till att börja med - sättet den är skriven på. De flesta böcker är skriven i 1:a person (d.v.s "jag", "vi") eller 3:e person (han/hon o.s.v). Denna bok är skriven ur 2:a person, alltså "du-form". "Du sitter i klassrummet". Jag har aldrig läst en bok skriven ur det perspektivet förr och jag har läst en hel del böcker. Men historien och känslan som boken innehåller är det som gör den till unik.

Frågan som står i centrum är "Vart går gränsen mellan hat och kärlek?" Hur själva berättelsen är uppbygd runt denna fråga är bara fantastisk. Det här mina vänner, är en riktig kärlekshistoria! Ja blev försälskad i boken, snacka om att uppleva magpirr, glädje, obeslutsamhet och andra galna tonårskänslor på en helt ny nivå.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om själva "du-grejen". Om det är ett försök att få läsaren att leva sig in i boken bättre så tycker jag verkligen inte att det behövs. Det räcker att läsa själva innehållet och sedan är man som fast. Men jag är tacksam över att boken är skriven så eftersom att det var en helt ny "upplevelse".

Det faktum att författaren, Rachael Wing skrev denna bok när hon var 14 gör henne till en stor förebild. Otroligt duktigt av henne och jag önskar verkligen att det fanns mycket fler unga författare som är så pass skickliga. Det här är en bok som man lite spontant bara plockar ner från bokhyllan, slänger sig på sin säng, öppnar boken och läser igenom sina favoritscener i boken om och om igen.